Feeds:
Inlägg
Kommentarer

På morgonen idag sprang Nestor in i ett staket och bröt nacken. Han dog omedelbart och finns inte längre. Vi sörjer Sakaris fina son som fyllde 1 år i går.

I människors berättelser om sig själva är människans egenart ett ofta återkommande tema. Enligt somliga består den i vår förmåga att skapa civilisation, som ett skydd mot den vilda naturen. Andra pekar på att vi är de enda varelser som kan förstå skillnaden mellan gott och ont och att vi således är de enda varelser som verkligen kan vara goda eller onda. Vissa säger att vi är unika eftersom vi har förnuft; vi är de enda rationella djuren i en värld av irrationella varelser. Andra tror att det är vårt språk som på ett avgörande sätt skiljer oss från de oskäliga djuren. Vissa säger att vi är unika eftersom vi har fri vilja och kan handla fritt. En del tror att vår egenart består i att det är bara vi som kan älska. Några säger att det bara är vi som kan förstå naturen och grunden för verklig lycka. Andra tror att vi är unika eftersom det bara är vi som kan förstå att vi kommer att dö.

Jag kan inte se att någon av dessa berättelser visar på en definitiv skiljelinje mellan oss och andra varelser. En del av det vi tror att de inte kan, klarar de. Och en del av det vi tror att vi kan, klarar vi inte. Jag skulle vilja säga att vår egenart ligger i att vi berättar dessa berättelser – och dessutom lyckas få oss själva att tro på dem. Om jag skulle definiera människan i två meningar skulle de lyda så här: Människan är det djur som tror på de berättelser hon berättar om sig själv. Människan är ett godtroget djur.

Den långa versionen fick så klart inte plats i Whippetbladet! 🙂 Den som vill, kan läsa den här!

Rätt hund! Hundrätt! Rätt till hund?

När jag var barn var jag inte särskilt förtjust i hundar. Jag tjatade visserligen på mina föräldrar om att jag ville ha en hund, vilken som helst, bara för att alla andra barn jag kände gjorde så. Till slut, när jag var tonåring och för länge sedan hade slutat tjata om hund och nästan var på väg att flytta hemifrån, köpte mina föräldrar en whippethane. Till mig, som de sa! Jag gav honom namnet Zapper. Enligt stamtavlan hette han Seeberga Tony Tomfool (e. Ch Waycross Wayward Star, u. Cimas Colibri) och hade börjat kallas för Tapper av Mary Ansell. Anledningen till föräldrarnas vändning i hundköparfrågan var att de var hundvakt åt en whippettik (också hon från Seeberga) och blev alldeles (inte ett dugg förvånande) överförtjusta. De reflekterade dock inte över om de var lämpliga hundägare, precis som så många andra.

Vi, jag och mina föräldrar, tyckte att Zapper var en väldigt svår hund. Vi har alltid beskrivit honom som egensinnig och halvvild, både under hans livstid och efter. Han kom inte på inkallning, lärde sig aldrig att, sitta, ligga, gå fot eller göra några konster. ”Det måste vara något fel på honom”, resonerade jag och mina föräldrar när han inte gjorde som vi ville. Så fort han var utan koppel vid vår sommarstuga, några mil utanför Gävle, stack han till skogs. Och vi lät honom vara. Vi gav helt enkelt upp våra försök att få honom att förstå vad vi ville. Han kom när han var hungrig och/eller trött. När det var dags att åka hem kom han aldrig när vi ropade (vi ropade trots att vi visste att han inte skulle komma), men han fanns i närheten och hade full koll på oss. Det enda sättet att få in honom i bilen var att börja köra. Då kom han direkt och hoppade in när vi öppnade bildörren. Han var angelägen om att visa oss sin självständighet, men han ville inte bli lämnad ensam kvar i skogen. Där gick gränsen.

Vi begrep aldrig att det var oss det var fel på och inte på honom. Det har jag insett långt efter hans död i början av 1990-talet. Hur kan man vara så otroligt enfaldig att man utgår från att hunden ska förstå av sig självt att kommandot ”kom hit” betyder att han ska komma, att kommandot ”sitt” att han ska sätta sig ner och att kommandot ”ligg” att han ska lägga sig ner och så vidare? Antropomorfisering av hundar är vanligt idag. Men vad gjorde vi med Zapper? Var det inte att förmänskliga honom när vi begärde att han skulle förstå vad vi ville att han skulle göra, utan träning?

Vi gick aldrig några kurser med Zapper och vi anlitade aldrig någon hundproblemkonsult eller hundpsykolog, även om det säkert hade varit en bra idé. Då kanske vi hade fått upp ögonen för hur dåliga hundägare vi var. Han fick helt enkelt vara som han var. Fri uppfostran kanske man skulle kunna kalla det. Jag vill på intet sätt förhärliga tillvaron vi hade tillsammans med Zapper. Vi hade definitivt besparat oss mycket problem om vi hade gått en lydnadskurs. Det är bara det att vi inte ens tänkte tanken på att det fanns kurser för hundägare. Idag har ju intresset för hundar nästintill exploderat och utbud både vad gäller kurser och prylar till hundar är näst intill oändligt. I slutet av 1970-talet när mitt första hundägande var aktuellt var utbudet av kurser inte så stort (har jag förstått i efterhand). Och jag hade ändå fullt upp med annat. Intresset för Zapper från min sida var inte särskilt stort. Jag spelade handboll och mina föräldrar tog hand om honom efter bästa förmåga. Han sov under täcket hos min pappa och jag hade dörren stängd till mitt rum.

2005 blev det så dags för en ny whippet i mitt liv. En dag efter att jag och min sambo, Antti Silventoinen, bestämde oss för att köpa en whippet sprang jag bokstavligen på Pippi (Aaniston Baby Jonesy’s Silverspoons) i elljusspåret. Den dåvarande ägaren berättade att hon skulle lämna tillbaka Pippi till uppfödaren, Mia Westerlund (numera Winroth). Vi ringde Mia och kom överens om att vi skulle åka och träffa Pippi hemma hos henne några dagar senare. Från första stund var vi helt sålda på den söta 4,5 månader gamla valpen, som flyttade hem till oss en vecka senare. Åtta månader senare flyttade också Nietzsche (Aaniston Lawn Tennis In Venice) hem till oss. Man kan ju tycka att det borde ha räckt med två hundar, men som många whippetägare vet är det svårt att få nog av dessa underbara varelser, så det blev ytterligare en, denna gång från Henrik Härling och Play A While. I april 2009 hämtade jag hem Sakari (Play A While A Passage To India) från Kvänum. Jag fullkomligt älskar mina hundar och skulle om det var möjligt ägna all min tid tillsammans med dem. Som tur är har jag ett väldigt flexibelt jobb som forskare och universitetslektor, vilket innebär att jag kan lägga upp mycket av min arbetstid lite som jag vill, och framför allt kan jag ofta jobba hemifrån. När jag jobbar hemma passar jag på att gå långa lunchpromenader med mina älsklingar, gärna i skogen eller i skoterspår om det är vinter. Pippi är en inbiten jägare och måste tyvärr vara kopplad under barmarksperioden. I skoterspåren får hon vara lös eftersom hon ogärna jagar i djupsnö. Eftersom hon inte jagar med boll i munnen får hon ofta vara lös på öppna fält med bollspring.

Under min tid med Zapper ägnade jag aldrig en tanke åt djurrättsliga frågor. Det har jag däremot börjat göra i och med mitt nya liv med whippets. Djurrätt handlar enkelt beskrivet om att kännande djur ska tillerkännas lagliga rättigheter som skyddar deras liv och välfärd på naturrätt (betyder ungefär i hundsammanhang: ”vad en hund är berättigad till just på grund av sin hundnatur”). Den centrala punkten är ett avståndstagande från speciesism, det vill säga artbaserad diskriminering. Djurrättssynen innebär också ett förkastande av uppfattningen av djur som egendom eller resurser. Inte sällan förväxlas begreppet djurrätt med djurskydd. Medan djurrätt syftar till att avskaffa utnyttjandet av djur, avser det senare förespråkande av regleringar av hur djur kan utnyttjas. Exempel på krav som djurskyddsrörelsen ställer är större burar och kortare slakttransporter, en ”djurrättare” förespråkar däremot inga burar och inga slakttransporter.

Det är kärleken till mina hundar och fascinationen över deras personligheter som har fått mig att reflektera över hur djur med egna tankar och känslor behandlas i vår värld. Djur är liksom människor kännande varelser med intressen och behov som måste tillgodoses. Alla kännande varelser ska få leva sitt liv utan förtryck, tvång eller utnyttjande. Det låter som självklara rättigheter, men ändå gäller detta inte alla individer. För dem som exempelvis går på fyra ben eller lägger ägg ser förutsättningarna väldigt annorlunda ut. Jag kan aldrig acceptera att djur ses som varor eller ting för människor att utnyttja efter eget godtycke. Därför är det också fullständigt omöjligt för mig att äta djur. Vegetarian har jag varit sedan 1994, men under den senaste tiden har jag mer och mer gått över till vegankost. Det svåraste är att låta bli att äta ost, men jag kämpar på med att lära mig att gilla alternativen eftersom jag tycker att det är vansinnigt att kalvar tas från sina mammor direkt eller någon dag efter födseln. Det strider mot deras naturliga beteende och både kon och kalven stressas av separationen. Djur som producerar mjölk och ägg dödas när de anses vara uttjänta. Som en följd av hård avel och hög produktion sker detta i regel efter några få år. Jag ska inte gå närmare in på generell djurrätt utan fortsätter med hundar.

Hundar som lever tillsammans med människor kallas ofta för sällskapsdjur. Jag anser att ”familjemedlemmar” är en mycket mer passande benämning. Ordet sällskapsdjur antyder att hunden finns till för att fungera som sällskap för människan. Hundar har ett värde i sig själva, och finns till för sin egen skull.

Människa och hund kan samarbeta, hjälpas åt och tillsammans lösa problem och arbetsuppgifter. De relationer som uppstår mellan människa och hund kan vara fantastiska. En hel del forskning som under senaste tiden har publicerats visar att interaktioner mellan människa och hund är värdefullt eftersom det gagnar oss fysiologiskt, psykologiskt och emotionellt. Att ha hund kan ha signifikanta fördelar på hjärt- och kärlsystemet samt leda till sänkt blodtryck. Kortvarig interaktion med hund kan påverka hormonnivåer och hjärtfrekvens på ett positivt sätt. Umgänge med hund leder också till mindre stress, både hos människa och hos hund, under förutsättning att hunden behandlas väl. Gott så, men vi får aldrig glömma bort att vi tar på oss ett mångårigt och stort ansvar när vi släpper in hundar i våra liv. För mig är det ett lika stort ansvar som att sätta barn till världen.

Allt fler skaffar fyrbenta ”familjemedlemmar” i västvärlden – trots fortsatt urbanisering, och trots att vi har allt mindre tid att ägna åt dem. Det går inte att pressa in en hund i ett tajt vardagsschema. Det blir inte bara problem för hunden utan också för matte (matmor) och/eller husse (husfar). Man kanske inte får den här glädjefyllda relationen som man hoppats på, utan en massa sorger och bekymmer i stället. Idealet är ju att vi utvecklas som människor, att vi mognar emotionellt, genom att leva med hundar, men i stället är det vanligt att de används som tröst, för att lindra psykiska problem och kompensera dåliga relationer och brister i det sociala livet. Alla hundägare är inte ute efter villkorslös kärlek. Det kan i stället vara villkorslös lydnad som lockar folk att skaffa hund. Då handlar relationen till hunden inte i första hand om tröst utan om makt. Här syftar jag inte bara på ”tuffa grabbar” med ”kamphund” (som jag vet är en omdiskuterad benämning på flera hundraser). Sådana tendenser kan också ses hos betydligt mer välartade ekipage på parkpromenad. Det finns till exempel folk som har för sig att hunden bara ska få nosa på omgivningen och kissa på kommando. Det är sådana idéer som gör att jag allt oftare undrar över människans behov. Jag är positiv till de nya reglerna för ”sällskapsdjur” men hade gärna sett lite skarpare formuleringar. De nya reglerna grundar sig på forskning som bland annat visar att djur inte mår bra av att vistas i bur. Men reglerna är inte konsekventa mot olika typer av hundar och ägare. Särskilt vid hundutställningar och viltjakt är undantagen många. I samband med utställningar får man ha hunden i bur hur länge som helst bara man rastar den varannan timme. Vid jakt får hunden vara i bur åtta timmar i sträck om den rastas var tredje timme. Samtidigt får husse som går och handlar inte ha hunden i bur hemma ens en timme. Reglerna är alltför inkonsekventa. Det finns dock flera tydliga och mycket bra bestämmelser i de nya föreskrifterna. Det gäller bland annat att hundar inte får hållas i löplina permanent eller bindas inomhus. Att valpar yngre än fyra månader bara får lämnas helt ensamma kortare stunder är också bra. Och äntligen är det uttryckligen förbjudet med tvångsparning av tikar. De regler som berör både hundar och katter stipulerar att djuren ska ha tillsyn minst två gånger per dag och få sitt behov av social kontakt tillgodosett. Hur den här kontakten ska se ut, när den ska ske och hur långvarig den bör vara säger de tvingande reglerna ingenting om. Att det ska vara kvalitet på umgänget med husdjuren är bara rekommendationer. För hundar gäller att de ska rastas ute efter behov. Rekommendationen är att vuxna hundar bör rastas minst var sjätte timme under dagtid, medan valpar och äldre hundar behöver rastas oftare. Sorgligt nog är det allt för många hundägare som inte alls inser hur stora behov deras hundar har av samvaro, motion och stimulans.

Hundar som inte får sina behov tillfredsställda samlar på sig ångest och oro. Det är till exempel större risk att de gör utfall mot andra och drar i kopplet när de väl kommer ut. Separationsångest kan också yttra sig i att den kissar och bajsar inomhus och river ner eller biter sönder inredningen. Det finns exempel på hundar som tuggat sig igenom en hel vägg. ”Det måste vara en protest”, säger en del hundägare när deras hund kissar inomhus. I själva verket är det typiskt för otrygga hundar. Samma ägare tror ofta att man kan uppfostra hunden genom att få den att förknippa oönskade beteenden med någon obehaglig upplevelse. Ungefär som när sängvätande barn skulle ”botas” med en lätt elstöt så fort madrassen blev fuktig. Sådana patentlösningar serveras i en del teveprogram där ”experter” tar itu med ”ouppfostrade” hundar. Där utgår man sällan från några djupare resonemang om varför hunden gör som den gör. Ångest och oro tar sig emellertid inte alltid uttryck i utagerande beteende. Det kan yttra sig i depression och passivitet också.

Visste ni att sexuella övergrepp på djur är tillåtna i Sverige? I alla fall så länge de inte är så grova att de kan klassas som djurplågeri. För djurpornografi är lagstiftningen snarlik, och begränsar förbudet till att gälla närgånget eller utdraget grovt våld mot djur. Djur befinner sig i beroendeställning gentemot människan, och har få möjligheter att protestera eller värja sig mot övergrepp. Det krävs därför en lagstiftning som skyddar djuren från att bli utsatta för sexuella handlingar från människor. Det finns nu ett förslag på att det ska införas ett förbud. Förslaget finns med i djurskyddslagsutredningens betänkande, som presenterades i november 2011. Djur som utnyttjas sexuellt av människor kan inte berätta om det för någon som kan hjälpa dem, såvida övergreppen inte leder till skador som sedan upptäcks av en utomstående är risken stor att ingen någonsin får veta att det har hänt.

Nåja, jag hade inte tänkt att Stafettbenet skulle bli så politisk, men jag har svårt att undvika att skriva om sådant som engagerar mig och det är ju trots allt mina älskade whippets som har fått mig att öppna ögonen för det djurrättsliga området. Och så är jag en väldigt politisk person, om än inte i partipolitisk mening. Det finns numera ett forskningsfält som kallas kritiska djurstudier. Det är relativt nytt och litet i Sverige, men desto större i USA. Steget är inte långt från mina forsknings- och undervisningsområden i etnologi – som handlar om hur utanförskap och diskriminering genom olika normer blir till (främst kring genus, queer och etnicitet) – till kritiska djurstudier. Det är ett fält som jag just nu håller på att läsa in mig på och finner det väldigt intressant. Exempel på ett område som studeras inom kritiska djurstudier är naturfilmer. Filmerna projicerar ofta mänskliga (västerländska) sociala och kulturella strukturer på ”naturen”, men fungerar även i motsatt riktning då de låter oss ”upptäcka” vårt eget samhälles sociala, kulturella och moraliska mönster och kategorier i djurriket. Naturfilmer bekräftar därmed våra egna normer och värderingar som universella biologiska sanningar snarare än som sociala och kulturella konstruktioner. Heteronormativitet, familjebildning och ansvarsfullt föräldraskap är några typexempel på naturfilmers ideologiska arbete. Det tidiga 1900-talets naturfilmer etablerade genren som ett maskulint projekt med tydliga koloniala övertoner. Heteronormativitet är ett fenomen som har fortsatt fungera strukturerande för hela naturfilmsgenren, med dess fokus på fortplantning och föräldraskap som uppenbara exempel. Avslutningsvis vill jag bara säga att jag inte är någon djurrättsaktivist och kommer (förmodligen) aldrig att bli. Stora delar av den här texten är mer eller mindre en transkribering av mina reflektioner och de samtal jag numera ständigt för med mig själv.

Nog så, för den här gången. Jag vill tacka Mia Winroth för att hon gett oss möjligheten att leva med Pippi och Nietzsche och Henrik Härling för att vi får dela vårt liv med Sakari. Hemma hos oss behandlas de som familjemedlemmar och inte som sällskapsdjur. Nu lämnar jag med varm hand över Stafettbenet till Madeleine Berglund Ulin och Gunilla Vesterlund i Sundsvall som i nästa nummer kommer att dela med sig av vad som engagerar dem i hundvärlden.

Idag var jag och Ewa Westerlund till Sundsvall på internationell utställning. Sakari blev fyra i öppen klass med excellent, Carry On Stranger In Moscow etta i öppen klass med CK och sist men inte minst, Kakan BT-1 med cert och BIM. BIR blev hennes farbror (Sakaris halvbror) Play A While The Hours (Harry). Tyvärr blev det dåliga bilder.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=tFukGF3uSTk

Av någon anledning går det inte att ladda upp filmen. Klicka på länken ovan!

Foton: Mona Riberg: http://www.whippetgirls.com/

Carry On Mr Mumble som blev BIM-valp

Carry On Carmen som blev fyra med HP. Hon gillade inte underlaget.

Carry On Cupcake BIR- och BIS 2-valp

Carry On Cupcake

För en stund sedan kom vi hem från en intensiv helg i Bjurholm, igår utställning och idag LC-prov. Sakari blev BH 3 igår med R-Cert under Karin Hedberg. Ewa Westerlund visade honom väldigt fint! Sakaris barn Carry On Cupcake (Kakan) blev BIR-valp och Carry On Mr Mumble (Thiger) blev BIM-valp. Kakan slutade som BIS 2-valp. Jag visade Carry On Carmen, som också är Sakaris fina barn, och hon blev placerad på en fjärde plats i valpklassen med HP. Hon ville inte röra sig på det ”otäcka” underlaget!

På LC-provet idag slutade Sakari som BH 3, en placering från cert! Det känns lite surt, men vi är ändå väldigt nöjda med helgen! Pippi var också med och sprang idag, men tappade tyvärr trasan i andra loppet. Hon låg ganska bra till efter första. Nietzsche var stödhund i två licenslopp och skadade sig tyvärr, igen. Han har ett trist sår mellan två tår. Det ser ut som om linan har gått där. Bilder kommer sedan. Uppladdningen vill inte fungera!