Den enda snön hittills

Här i Umeå har vi flera plusgrader varje dag. Förra helgen kom det lite snö, men den försvann lika fort som den kom. Jag och Sakari hann i alla fall vara ute i den blöta snön innan den försvann! Han tyckte att det var helt okej att bli blöt.

Grattis Nokia, Leo och Tuija!

Vi är så otroligt glada över de fina utställningsresultaten för Play A While i Sjuntorp igår! Play A While Nokia blev BIR, BIS-3 + BIR o BIS-2 Unghund.  Play A While The Longest Journey ”Leo” blev BIM-valp. Ch Play A While Kid A ”Tuija” blev bästa veteran och BT-3.  Hurra för dem alla! 

 Leo hemma hos Henrik när jag var där och hämtade Sakari!

Sakari och Leo! Det är till och med blommor på marken! I Umeå var det fortfarande snö vid detta tillfälle!

Byske och Skellefteå

I går var jag i Byske hos Inger Andersson. Först gick vi igenom en del detaljer i planeringen av SW:s officiella utställning i Byske nästa sommar. Sedan var det dags för  hockeymatch mellan Skellefteå AIK och Brynäs!  Det blev en tuff första period för Brynäs och låg efter första perioden under med 1-0, men de kom igen under andra perioden och kvitterade. Tog sedan ledningen i tredje perioden. Tyvärr kvitterade AIK och detblev  förlängning. Matchen slutade 2-2 och jag och Inger kan fortfarande vara vänner!

En sån här fågelholk vill jag också ha!

Gamla bilder

I brist på nya bilder och på vettiga saker att säga kommer här några gamla bilder på Pippi och Nietzsche.

Härlig film!

Jag och dotter Enya var och såg filmen Bröllopsfotografen av Ulf Malmros häromdagen! Det var verligen en glad överraskning, rolig och träffsäker! Bröllopsfotografen är en film om värmlandskillen som drömmer om att bli fotograf och drar till Stockholm. Det är också en film om svalnat kändisskap.  Jag faller pladask för humorn, tempot och den skruvade tonen i filmens första del som utspelar sig i Värmland. Skrattsalvorna haglar tätt i salongen. Visst är det snudd på parodi, men samtidigt otroligt pricksäkert. Filmen gestaltar klass och social skiktning på ett underhållande men lite väl sterotypiskt sätt. Här finns inget utrymme för nyanseringar! Men den är ohejdat rolig ändå!

Nygamla bilder på Sakari

I våras var jag, Anko och Sussi Forsgren ute vid havet och tränade hundarna inför LC-provet i Borlänge. Sakari fick följa med som sällskap. På bilderna håller Sussi honom och han vill också vara nere i sanden och springa. Han har lånat ett täcke av Sussi med leopardfoder! Jag fick bilderna idag av Anko.

Khoma till Umeå Open

Tre års tystnad börjar lida mot sitt slut. Khoma kravlar ut ur skalet. Hemsidan dammas av, vevas igång och uppdateras, och backade av ett nytt skivbolag arbetar gruppen för fullt på sitt nya album. Skivan, som under pausvilan har fått växa fram utan stress, ska enligt bandets sångare Jan Jämte ha ett något större fokus på melodierna, men utan att för den skull beröva lyssnaren den musikaliska tyngd som präglat tidigare skivor. Det är fortfarande fråga om emotionell rock, som återspeglar människans komplexitet, där känslorna spänner från aggressivitet och ilska, till sorg, frustration och hopp. Tre år är det också sedan bandet stod på scen i Umeå, men i samma veva som skivan är planerad att släppas, bryts tystnaden under Umeå Open den 26 mars 2010. Det Khoma som kommer att möta publiken är ett inspirerat och laddat band, som fått mogna och samla energi, och publiken kan förbereda sig på ett efterlängtat musikaliskt utbrott. Det är ju bara att köpa biljett och gå dit och frottera sig med ungdomarna!

Hallowen och alla helgons dag

Alla helgons dag firas den lördag som infaller mellan den 31 oktober och den 6 november. Då brinner ljusen på kyrkogårdarna till våra anhörigas minne. Men den seden är bara drygt ett halvt sekel gammal i Sverige. Urgammal är däremot dödskult, själskult och helgonkult vid vinterhalvårets ingång. Den 1 november, allhelgonadagen, har katolska kyrkan sedan 700-talet firat de helgon som inte hade egna dagar i almanackan. Dagen efter, den 2 november, firade man alla själars dag för döda familjemedlemmar och kvällen före, den 31 oktober, var allhelgona afton (All Hallows Even=Halloween).  Allhelgonahelgen har i växlande utsträckning bibehållit sin betydelse i den romersk-katolska kyrkan i Västeuropa. Under Sveriges katolska medeltid stöter vi första gången på allhelgonadagen i Vallentunakalendariet 1198. Den räknades då till andra klassens helger, det vill säga att den i betydelse kom närmast efter jul, påsk och pingst. Att dagen var betydande kan också avläsas i förekomsten av allhelgonagillen på olika platser i landet. Allhelgonadagens roll som kalendarisk fixpunkt syns i medeltidslagarna och den ansågs vara vinterns första dag. I Sverige bibehölls allhelgonadagen som helgdag även efter reformationen på 1500-talet, trots olika försök att rensa bort den och trots att helgondyrkan inte gick ihop med den nya lutherska läran. Den bedömdes tydligen som svår att göra sig av med utan protester, däremot avskaffades alla själars dag, den 2 november. Men slutligen försvann även allhelgonadagen som helgdag i almanacksreformen 1772.  Först senare, vid nittonhundratalets mitt, växte seden med ljusen på gravarna fram – med inspiration hämtad från de katolska medelhavsländerna. Och till slut återinfördes dagen i och med helgdagsreformen 1953. Dagen blev kallad alla helgons dag och den firas den första lördagen i november och dess betydelse som ett uppskattat avbrott i höstmörkret bara växer och växer. Den gamla allhelgonadagen ligger kvar den 1 november, dock utan helgdagssstatus. Allhelgonarenässansen i Sverige är alltså i viss mån ett katolskt bruk som återvänt i en ny form – nu minns vi våra döda på den dag (med viss förskjutning i almanackan ibland) som vi tidigare ägnade våra helgon och inte som förr på alla själars dag.

Traditionen att fira Halloween kom till USA med irländska invandrare på 1840-talet. Halloweens ursprung kan spåras i den uråldriga förkristna keltiska nyårsfesten Samhain, som firades 31 oktober som en markering att sommaren var slut och vintern började. Samhain betraktades som en gränsöverskridande natt då de döda antogs återvända till jorden. Därför tändes eldar för att vägleda dem och skrämma bort häxor, som ansågs vara särskilt aktiva denna natt. Även olika naturväsen, som till exempel älvor, menades vara i farten. För att blidka alla sorters väsen som var ute denna natt satte man ut mat och dryck till dem. Denna natt ägnade man sig också åt skämt och upptåg, som en markering av övergången till den långa vintern. Utklädda och maskerade gick man från hus till hus och tiggde ihop till ett kalas. Om man inte fick någonting straffades värdfolket genom att man ställde till med upptåg. För att lysa upp mörkret bar man ljusförsedda rovor utskurna till ansikten. De kallades ”Jack o´lanterns” och enligt sägnen föreställde de den irrande själen efter smeden Jack som varit för ond för att komma in i himlen och som inte heller släpptes in i helvetet, eftersom han hade överlistat Djävulen. För att lysa upp sin osaliga vandring på jorden hällde han glödande kol i rovorna. Men ursprungligen var inte Samhain bara en arbetsfest som markerade övergången till vintern utan det var även en religiös fest med ceremonier ledda av druiderna, de keltiska prästerna. Det keltiska året slutade den 31 oktober och därför var det ett lämpligt tillfälle att spå om vad som skulle hända under nästa år. Med kristendomens införande och den katolska kyrkans framväxt började arbetet med att försöka kristna helgen och minska de keltiska gudarnas och andarnas kraft.

År 731 införde den katolska kyrkan alla helgons dag (All Saints day), den 1 november, som en fest för de helgon som inte hade egna dagar i almanackan. Dagen var också tänkt som en ersättning för Samhain. Men den nya helgdagen lyckades inte utrota det folkliga firandet. På 1000-talet gjorde kyrkan ett nytt försök att utrota Samhain genom att även införa alla själars dag (All Souls day) den 2 november. En dag då de levande skulle be för de dödas själar.

Vid medeltidens slut var Allhallows Eve en etablerad del i den romersk-katolska kyrkans almanacka. Efter reformationen kom de folkliga traditionerna kring Halloween att leva vidare på Irland, i Skottland, Wales, delar av England och på Orkney- och Shetlandsöarna. Där fortsatte man att tända eldar och leka lekar med äpplen och nötter och att klä ut sig och göra ”trick or treat”. Man lyckades alltså inte i sina strävanden att utplåna det hedniska firandet och Halloween fortlevde som en blandning av hedniskt och kristet. Och det var som sådan den introducerades i USA på 1840-talet dit den kom med irländska invandrare såväl protestanter som katoliker. I USA utvecklades festen sedermera till en populär barntradition med maskerat tiggeri ”trick or treat”, ett omtyckt tillfälle för barnen att skämta med de vuxna.. Barnen klär ut sig till spöken, prinsessor, benrangel och liknande och går runt och tigger godis i grannskapet. Om de inget får hotar de med straff av olika slag, till exempel tomatkastning mot dörrar och fönster. Till festen hör också att man dekorerar sina hus och trädgårdar med utskurna, ljusförsedda pumpor, kålrotens efterträdare i USA. Nu för tiden firas Halloween med utklädning också bland vuxna och i New York ordnas en Halloweenparad, där artsister, konstnärer och designers deltar tillsammans med ”vanliga” New Yorkbor.

Halloween i USA är en fest som väcker både positiva och negativa reaktioner. De negativa reaktionerna handlar främst om att festen har hedniskt ursprung, att den tar upp ett dödstema samt att den är uttalat kommersiell. För många är dock Halloween en oförarglig höstfest som alla generationer kan fira tillsammans, med festligheter och upptåg. Den är, som karnevalen, ett tillfälle att lösa upp gränserna mellan levande och döda, mellan nuet och det förflutna, mellan det tillåtna och det otillåtna.

Halloween har blivit ytterligare en tradition i Sverige med både religiösa och profana inslag, liksom julen där Jesus samsas med jultomten, eller påsken där uppståndelsebudskapet konkurrerar med påskkärringar om uppmärksamheten. Fredrik Skott har studerat påskkärringarna i Sverige och menar att Halloweens popularitet i Sverige kan bero på att man får vara precis så ruskig och skräckinjagande man vill. När till och med påskkärringarna har blivit allt sötare och harmlösare och det knappast förekommer några andra skrämmande upptåg skulle behovet av att skrämmas flyttats över till Halloween. En annan tänkbar anledning till sedens popularitet kan vara att den ligger rätt i tiden med dagens intresse för New Age, häxor, spådomar och olika ockulta fenomen.

I sedernas natur ligger en ständig förändring, Vi lägger till, drar ifrån och stöper om. När element inte längre fyller någon funktion försvinner de eller flyttas. I Sverige håller vi idag på att skapa vårt eget Halloweenfirande. Här är det huvudsakligen skräcktemat som lockar till utklädsel till skillnad från i USA, där det lika väl kan vara prinsessor, féer, kungar, drottningar och alla möjliga andra sagofigurer eller politiker som blandas med spöken, vampyrer, benrangel och häxor. I USA infaller alltid Halloween den 31 oktober medan firandet i Sverige vanligtvis sker på aftonen före alla helgons dag som är första lördagen i november, oavsett datum.

”Om jag bara har tålamod…

…  så tappar nog husse grönsaker på golvet.”

Nej, inte idag visst! Då går jag väl och lägger mig istället.

En hyfsat bra berättelse

Jaha, då har jag läst ut Hypnotisören av Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coehlo Ahndoril). Författarna kan verkligen sin sak vad gäller intrig, research och språk. Ja, förutom att universitetssjukhuset i Umeå i boken kallas Umeå lasarett! Som om Umeå är en liten håla i Västerbottens skogar och inte en blivande kulturhuvudstad! Boken börjar bra, men ju längre den långa boken förs mot sitt mål – en synnerligen actionmättad upplösning i en isvak – desto mera tär den på sitt förtroendekapital. Och spänningen ligger närmare den enkelriktade thrillern än den mångförgrenade kriminalgåtan. Ska den kidnappade och blödarsjuke 14-åringen Benjamin hinna räddas innan det är för sent? Gissa en gång.

Boken tar sin utgångspunkt i en serie bestialiska mord på flera personer ur samma familj, där endast sonen överlevt. När kommissarie Joona Linna (en trygg finlandssvensk polis: förnuftets röst) får reda på att det även finns en äldre syster i familjen, som han misstänker kan sväva i livsfara, kontaktar han psykiatern Erik Maria Bark, som har ett förflutet som hypnotisör. Efter en tragisk incident tio år tidigare har han tvingats lova att aldrig mer utföra hypnos, men beslutar sig ändå för att vara polisen behjälplig i hopp om att kunna rädda ett liv. Utan att veta det sätter han snarare en snöboll i rullning som får katastrofala konsekvenser.

Hypnotisören är till stora delar skriven i historisk presens vilket inte direkt hör till vanligheterna (jag kommer faktiskt inte på rak arm på någon annan bok som gör detsamma), men skapar ett driv i berättelsen. Undantaget i dåtid är en längre mellanpassage i boken där läsaren kastas tillbaka ett decennium och får ta del av Erik Maria Barks omtalade gruppsessioner i hypnos, som allt till syvende och sist bottnar i.

Om det brister någonstans så är det väl i trovärdigheten: morden är lite väl brutala, seriemördaren alltför ung (ingen direkt spoiler, detta framkommer tidigt i boken) och slutet känns helt enkelt några varv för tillskruvat.

Hypnotisören påminner om John Ajvide Lindkvists skräckromaner, men utan de övernaturliga inslagen. Eller om Johan Theorins deckare, men utan sorgen. Och utan båda författarnas människokärlek. Här är det bara människans slutgiltiga ondska som är hotet, de fasor som endast människan är mäktig att utsätta andra människor för.